Blue Monday utger sig för att vara årets deppigaste dag, men bakom konceptet gömmer sig Pr-trick och inte vetenskap. Är dagen verkligen värd att uppmärksamma? 

Efter nyår förväntas vi börja om. Vi ska bli starkare, äta nyttigare, bli mer disciplinerade och mer framgångsrika. Reklam, appar och inlägg på sociala medier påminner oss ständigt om vad vi borde göra annorlunda. Men de här kraven krockar snabbt med årets fattigaste månad. För många finns det varken pengar eller marginaler för att faktiskt förändra något alls.

Jag kan ta mig fram med vissa tappade fotfästen och även om jag åker ut för en hård vurpa tar jag mig vidare genom dagen med en ond höft och lite stönanden. Är det rimligt att vurpan för en annan skulle kosta livet?