Denna text är en krönika. Alla analyser och ställningstaganden är skribentens egna.
Följ med mig på en dag i Vasastan. Januari, 15:e. Det är rätt kallt ute så jag tar på mig ett underställ såklart, annars klarar man inte det -8 gradiga vädret. Därefter mössa, vantar, vinterkängor. Man kan ju tro att jag är klar och kan gå utanför dörren, men idag räcker inte det för jag behöver också ta på mig mina broddar med spikar, grabba isstavarna och sedan inse att utrustningen inte är nog. Utanför porten väntar ett 15 cm tjockt islager hela vägen från Tomtebogatan till Ica Nära St:Eriksplan och mot den är det inga broddar ens i militärklass har en chans. För att inte tala om trapporna ner till tunnelbanespärrarna. Knappast att man kan kalla det för en trappa längre utan kanske en ultimat pulkabacke.
Utan att vara för filosofisk kan man med lätthet konstatera att trappan inte går att använda om man vill komma fram med livet i behåll. Med mina 24 år skulle jag påstå att jag har en stark och frisk kropp, jag kan hålla mig uppe hyfsat bra för att klara av det hala underlaget. Jag kan ta mig fram med vissa tappade fotfästen och även om jag åker ut för en hård vurpa tar jag mig vidare genom dagen med en ond höft och lite stönanden. Är det rimligt att vurpan för en annan skulle kosta livet?
Bland Vasastans charmiga och gamla hus bor runt 4000 människor som är 65 år eller äldre. Ett fall på hårt underlag skulle för dem kunna innebära en bruten höft, som leder till sängliggande, förtvinande muskler, infektionsspridning i kroppen och ja, vad händer därefter? Allt för att föreningen till huset bredvid inte kunnat ta sig tiden till att salta. I Stockholm är det just fastighetsägarna som är ansvariga för att hålla trottoaren utanför sin fastighet “framkomlig och säker”. Misslyckas de? Big time.
Det gör mig ledsen, frustrerad och besviken att samhället vi lever i ständigt utgår från naturens lag: starkast överlever. Jag vill inte överdriva, men jag tänker på den äldre generationen som ofta förbises och glömt bort. Hur hjälper vi dem så att deras livsstandard blir mer än bara att finnas till och överleva? Ett ganska enkelt steg till det kan nog vara att ta snöröjning på allvar. Bryt de tjocka isarna! Man ska inte behöva vara klädd för en glaciärbestigning för att gå till Ica och köpa mjölk.
Många av oss har äldre i våra liv som vi vill ska få leva, inte överleva. En morfar, farmor, mamma eller pappa som sitter ensamma kvar i sin lägenhet och hoppas få hjälp av hemtjänsten för att ta sig ut. Är det rimligt? Är det för mycket begärt att man ska få klara av att gå några meter utanför sin port och sedan ta sig hem med livet i behåll? I min värld är snöröjning och saltande det minsta vi kan göra för att ge dem den möjligheten. Det gör ont i hjärtat när jag ser den äldre dam kämpa sig fram över isen med sin rullator. För mig blir isen en symbolfråga, är den naturens lag som gäller eller kan vi också se till de svaga i vår närhet?
Johanna Persson, skribent
15 januari 2026
