”Jag tycker om Stockholm – mer än någon annan stad på jorden. Tänk vad det finns många underbara städer i världen – Paris och London och Rom och Venedig! Det är såna roliga och intressanta städer att komma till – men jag vill inte bo där. Jag vill bara bo i Stockholm.” – Astrid Lindgren

Stockholm är en stad av karaktärer. När Carl Michael Bellman sjöng om Movitz och Mollbergs supande och missöden kan jag se dem framför mig, bråkande och brölande på Gamla stans gator, torg och pubar. Men för en som är född år 2000 ser jag dem också som en del av stadens möblemang, likt slottet, Riddarholmskyrkan och Rådhuset. Något från förr som är kul att betrakta. Men när Astrid Lindgren skrev om Karlsson, Peter och Petra såg jag mig själv.

Levande sinne, levande stad

Visst är ett barns fantasi oändligt, men det behövs syre för att gnista ska bli eld. Och i mitt fall hade syret ett namn, Karlsson. Jag är uppvuxen på tredje våningen i en av porslinsfabrikens många arbetarbostäder och när jag kollade ut genom fönstret kunde jag se grannhusens tak. Till en början var det inte mycket där. Skorstenar, regnvatten och snö. Men så en dag var där en liten mullig herre. Han hade hängslen, en propeller och rött hår som jag själv. Han hälsade på hos en liten pojke och de såg ut att ha kul tillsammans. Det var Karlsson och han hade kommit för att ge liv till en annars tråkig stad. Framöver skulle jag se honom lite överallt. När jag gick till skolan gjorde han mig sällskap från avstånd när han flög över taken. På regniga dagar var han dyngsur och försökte ta skydd från regnet precis som jag. När det snöade hade han halsduk, vantar och mössa. Under sommaren flög han glatt och ivrigt bredvid fåglarna och jag önskade att han en dag skulle flyga ner till mig och låta mig låna hans propeller för att testa själv. Han levde nästan mitt drömliv, det saknades bara att han var fotbollsproffs också.

Men precis som jag aldrig blev fotbollsproffs fick jag inte heller låna hans propeller, Karlsson fanns ju inte. Och inte mår jag dåligt för det. Med nya aspirationer och drömmar tänker jag tillbaka på fotbollsträningarna och Karlsson med en glädje jag kommer bära med mig i resten av mitt liv. Det händer fortfarande att jag går förbi Vasaparken och ser en ung Gustav springa efter bollen. Likaså, om jag på en regnig dag kollar upp mot himlen kan jag ibland se Karlsson där, lika blöt och bitter som mig själv. Jag behövde inte bli som Karlsson, föreställningar som barn och minnen som vuxen är mer än nog.

Omöjliga grannar

Däri ligger Astrid Lindgrens största inflytande på mig, en inbiten Vasastansbo. Min familj har bott i Vasastan väldigt länge och jag är uppvuxen på min pappas historier och berättelser om sin uppväxt i trakten. Det är något jag uppskattar mycket idag, men de nådde mig inte på samma sätt som barn. Det var roligare att tänka på Peter och Petra som gick på Gustav Vasa skolan, samma skola som mina systrar. Hade de haft samma klassrum? Hade de varit kompisar om de gick där samtidigt? Det var roligare att tänka på hur de bodde i Vasaparken. Spelade de också fotboll där? Åkte de också skridskor? Det var roligare för att dem var helt omöjligt små och självklart inte existerade men trots det njöt de av Vasastan precis på samma sätt som jag gjorde. Astrid Lindgren gav mig en fantasi, som jag visste var en fantasi, och jag blev lika glad för det ändå.

I ingressen är ett citat om hur mycket Astrid Lindgren tyckte om Stockholm. Och visst finns det många anledningar att tycka om Stockholm, den vackra arkitekturen, vattnet, grönskan och historian. Men som litet barn hade jag en extra anledning att tycka om Stockholm, och det var Peter och Petra, Karlsson och Astrid.

Gustav Sandin – 2025-01-28