Jag är från Göteborg och är relativt nyinflyttad i Stockholm. Om två veckor ska jag flytta ett stenkast från Vasastan, jag är nervös. Vasastan är en annan planet, jag saknar Majorna. Den här stadsdelen har hittills visat mig vad jag tycker om med Stockholm, men framförallt, vad jag inte tycker om.

Det jag gillar med Vasastan är att stadsdelen känns någorlunda bevarad och autentisk, om vi bortser från Anis Don Deminas högkvarter, Norra Tornen. Som göteborgare är jag relativt van vid att kapitalismens egna guldgruvearbetare Petter Stordalen tar över mina favoritkvarter och bygger “nya trendiga mötesplatser” i form av skyskrapor av järn. Vasastan har inte varit med om den här tragedin än och det gör mig tillfreds.

En tragedi Vasastan har varit med om dock är att stadsdelen har blivit ett influencermecka. På Odengatan imorse hann jag gå förbi fyra stycken. Det verkar som att de rastas runt cirka 08:36 på morgnarna, ofta utanför ett överprisat bageri som heter något i stil med “smulverkstan” med oerhört fantasilös inredning. Dessa följarfabrikatörer har lärt mig att det trendigaste på marknaden just nu är offerkoftan, både den långa, men också den korta. I dagens samhälle, eller i alla fall i deras påhittade verklighet, verkar det vara prestige i att lida mest och ha störst kränkthetskapital. Våra influencers går inte längre på stan, de går på antidepp. Därför ska jag nu live:a Vasastan-tjeja och berätta om när jag kände mig kolossalt kränkt senast: den kommer här.

Min skola ligger på Rörstrandsgatan, Vasastans tätaste bargata (det är inget jag har statistik på, jag går på ren känsla och världsvana). Under en torsdag i höstas tog vi en eftermiddags-AW, betona torsdag, betona eftermiddag. Tydligen har den här stadsdelen en outalad klädkod som ingen har berättat för mig. Väl utanför baren, mot min förvåning blir jag stoppad i dörren på grund av att jag har en adidasjacka på mig. Det visade sig att den här baren har en nolltolerans mot så kallade “sportkläder”, tydligen för att de inte vill ha in fotbollshuliganer i deras lokaler, på torsdagar klockan 15:00. Jag behöver inte nämna vilken bar det var, men den börjar på I och slutar på B. Värt att lägga till är att tillsammans med min adidasjacka bar jag på kjol och ballerinaskor, typisk huligan-core. Jag kände mig oerhört kränkt, men med tanke på att jag var där med mina någorlunda nya klasskompisar var det inte läge att ställa till med en scen, något jag annars har expertis i. I ett ögonblick av självbevarelse gav jag istället bartendern en alldeles för förstående blick samtidigt som jag varsamt trädde av mig min provokatörer-utrustning. Baren 1 poäng, Ebba 0.

Kränkhetskapital: skjuter-i-höjden.

Jag vill inte vara den som är den, men i Majorna är det allmän kutym att man bär Adidasuniform för att ens komma in på en bar. Men på Rörstrandsgatan ska man tydligen ha tröjor som skriker ”jag jobbar med investeringar men oroa er inte, jag är tillräckligt chill för att ta en AW 15:00 på torsdagar”. En sån tröja har inte jag (än). 

Den så kallade “flytten ett stenkast från vasastan” är i korrekt benämning en flytt till Kungsholmen. Det kommer alltså inte bara att bli en fysisk flytt, utan också en fråga om navigering, anpassning och klädkrishantering. I två veckor till kommer jag att fortsätta leva i total förnekelse med förhoppningen om att den kända Sankt Eriksbron, som skiljer Kungsholmen från Vasastan, fungerar något i stil med portalen till Narnia.

Det här är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden i texten är skribentens egna.

Ebba Jönsson