När jag ligger på isfläcken vid Rörstrandsgatan med blöta jeans och en armbåge som ömmar, efter den inte alls så graciösa vurpan, börjar tankarna i huvudet spinna.
Att jag som fullvuxen blir upprörd och skärrad av att det är halt såhär års kan tyckas vara löjligt. Det krävs egentligen inte mer än sunt förnuft och en snabb blick ner på underlaget jag går på för att undvika fallet. Men i ett samhälle som kantas av stressade människor och tider som ska passas, är dessa vurpor en återkommande trend varje vinter, och till mångt och mycket ett gott skratt för åskådare i närheten. Vilka broddar som är bäst på marknaden kan tänkas vara ett stående samtalsämne i Pensionärernas riksorganisation men detta tugg lyser, av förklarliga skäl, med sin frånvaro i min umgängeskrets. Broddar och halkskydd till skor beskrivs som ett smidigt sätt att öka sin egen säkerhet under årets hala perioder. Jag hamnar då i den återkommande konflikten med mig själv när jag tvingas välja mellan säkerhet och estetik. Mina så kallade sommarknän vittnar om att jag hittills, utan vidare eftertanke, valt estetiken och på så sätt valt bort broddar. Att jag sen tidiga tonåren gått klädd i converse och skinnjacka under vintern är något mina vänner skämtat frekvent om. Kanske trodde de att detta, likt tonårsacnen, skulle växa bort i takt med åldern.
Jag börjar nu fundera på om mitt planerade inköp av en golvlång dunjacka borde kombineras med inköp av broddar. Synen av mina vinterkängor iklädda broddar ståendes hemma i hallen spär däremot på min relativt nyfunna åldersnoja. Blåmärkena pryder nu mina ben likt mönstret på ett par kamouflagebyxor vilket blir en konstant påminnelse om mitt tvivelaktiga beslut att välja bort broddar. I takt med att blåmärkena bleknar ställer jag mig frågan om det ändå inte är mer estetiskt att förmedla en ovilja att varken frysa eller halka. Kanske kan jag rida på vågen av att balaklavan denna säsong har kunnat ses på var och varannan människa och att curlingkängorna ansetts vara en trendfaktor. Avsaknaden av broddar vittnar om att jag är kvar i en förlegad syn och att estetiken som första val trillat ner från prispallen. Att stanna kvar i ett beteendemönster som varken är säkert eller trendigt kanske snarare får min åldersnoja att skena åt andra hållet. Jag är ju inte längre i åldern där jag skulle kunna skylla på mina föräldrar för att de klätt mig för kallt på morgonkvisten, inte heller borde jag bry mig om andra människor tycker att jag liknar en småbarnsmorsa på väg till pulkabacken. Det är mitt eget ansvar att klä mig efter väder och kanske är det just blåmärkena och skammen när vurpan sker som kommer få mig att tänka om.
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden i texten är skribentens egna.
Josefin Lodenmo
