Trenderna styr mitt liv

På TikTok har det börjat spridas att 2016 är det nya 2026. Listan på sådana motton kan jag göra lång: 30 är det nya 20. Framtiden är retro. Clean girl är ute, messy girl är inne. Det känns som att världen har blivit ett enda långt trend-citat, där allt har ett bäst-före-datum.

Vad jag vill komma åt är nog känslan av att vara utdaterad. Så fort jag landar i någon typ av “fas” som känns rätt, så har trenderna redan bytt riktning. Det är som att försöka hoppa på ett rullband som hela tiden ökar farten. En ny mall att passa in i. En ny estetik. En ny person man borde vara.

Det väcker en obehaglig känsla: att jag är otillräcklig – och kanske alltid kommer vara det. Inte cool nog. Inte rätt nog. Alltid ett steg efter. Det är som att hela ens värde långsamt börjar mätas i hur uppdaterad man är. Och jag måste fråga mig: är det inte lite skevt att ens trendmedvetenhet avgör om man känner sig tillräcklig?

Jag vill inte att någon ska säga till mig hur mina jeans ska sitta. Skinny, bootcut, vida eller baggy – det är tyg. Det är byxor. Ändå har det blivit en identitetsmarkör, nästan en moralisk fråga. Fel modell och plötsligt känns det som att man signalerar att man inte hänger med i tiden.

Och det är inte bara mentalt utmattande – det är dyrt. Trender kräver konsumtion. Ny garderob. Nya produkter. Ny stil. Det är som att kapitalismen och osäkerheten har ingått ett samarbete: “Du duger inte – men du kan köpa dig närmare att göra det.”

Det här gäller kanske inte alla. Vissa verkar bära trender naturligt, nästan som att de är födda med rätt känsla för vad som är “nu”. Eller så är de själva trendskaparna. Men jag kan inte låta bli att undra: hur känns det att stå utanför det hjulet? Att inte bry sig? Att bara vara — utan att hela tiden uppdatera versionen av sig själv?

Jag vill inte att trenderna ska styra vare sig mitt liv, min självkänsla, min tillhörighet eller någonting för den delen. Det är inte fel med trender, förstå mig rätt, men jag vill att vi kanske frågar oss hur viktiga de är.