Denna text är en krönika. Alla analyser och ställningstaganden är skribentens egna.
Än en gång närmar vi oss valet här i Sverige och än en gång känner jag bara hur hjärtat sjunker i bröstkorgen. Det känns som att vi står på exakt samma plats som vi gjorde för fyra år sedan. När jag slår på TV:n och förväntar mig en debatt som ska upplysa mig om olika perspektiv och synsätt i svåra frågor, möts jag istället av något som liknar ett matkrig i en skolbespisning.
Debatt efter debatt handlar mer om att få sitt eget sagt, ställa motståndaren i dålig dager och lämna rummet med någon slags känsla av vinst. Det handlar om vem som kan leverera den vassaste ”onelinern” för kvällstidningarnas löpsedlar, inte vem som har den mest genomtänkta lösningen på vårdköerna eller gängkriminaliteten.
Vart tog lyssnandet vägen? Den där lilla pausen där man faktiskt tar in vad motparten säger, funderar, och bemöter argumentet? Den är utdöd. Istället ser jag politiker som står och trampar otåligt medan den andre talar, inte för att de lyssnar, utan för att de laddar för att avfyra nästa inövade replik. De pratar till oss, men sällan med varandra.
Resultatet? Jag som väljare blir inte klokare. Jag blir bara tröttare.
Att välja eller att inte välja, det är frågan. I alla fall är det den frågan som snurrar i mitt huvud just nu.
För hur väljer man när alternativen känns som olika nyanser av samma skrikiga gröt? Ska jag rösta på den som skrek högst? Den som lyckades avbryta flest gånger? Eller ska jag i ren protest lägga min röst på sofflocket?
Men innerst inne vet jag ju att sofflocket är en farlig plats. Att inte välja är också ett val. Så jag kommer förmodligen att masa mig iväg till vallokalen även i år. Inte med hoppet om en visionär ledare som enar landet, utan med den dämpade ambitionen att hitta den som kastar minst mat omkring sig.
Kanske är det inte valfläsk vi behöver i år. Kanske är det bara lite vanligt, hederligt bordsskick.
Arnold Stetter, Nyhetsreporter
