Likgiltighet är typ så inne

Denna text är en krönika. Alla analyser och ställningstaganden är skribentens egna.

Jag tar tunnelbanan till skolan varje dag och har gjort det så länge jag kan minnas, precis som många andra stockholmare. På senaste har jag märkt av en trend, mina öron spetsas när jag får sällskap av ett gäng tonåringar på vagnen jag sitter på. Jag gör det ingen erkänner att man gör ibland, jag sänker volymen på musiken i lurarna och får en direkt inblick i hur sällskapet bredvid kommunicerar. Mitt intresse är i vad de pratar om, hur de formulerar sig och jag landar i samma slutsats varje gång; Jag förstår inte er.

Är det nya radikala att bry sig?

Jag gick i andra ring för fem år sen, då hade jag lyxen att ha ett stort tjejgäng med vänner jag känt hela tonåren, som alla gjorde helt olika saker och som ständigt inspirerade mig. Vårt största gemensamma intresse var att diskutera och dela funderingar, nyheter och sjuka saker som hänt. Åsikter, radikalism, feminism, namninsamlingar och höga röster tillhör tonåringar, men hittills på mina resor på gröna linjen har jag aldrig hört någon bry sig om något som inte berör den lilla bubblan. Det är tonåringar som ska höras och synas, va missnöjda och tycka saker. Är det nya radikala att bry sig?

Jag fattar vad ni säger men språkpolisen i mig begriper inte ert språk och formuleringar. Samtidigt ser jag er. Jag ser hur skolan typ inte är kul, hur Bianca Ingrossos nya smyckesmärke är lite för pricy, att killen året över typ så gillar dig och att det är så sjukt att ni tar studenten i sommar och att gymnasiet gått så sjukt fort. Men vad tycker ni egentligen om att ni får rösta i år? Vilka i er klass kommer gå lumpen när världsläget är så oroligt och är det inte sjukt att tjejer i försvarsmakten fortfarande diskrimineras? Vad jag minns var världen bortom bubblan var intressant och att jag ville veta vad som hände i min stad. Är det inte så längre? Hittills är det inget mitt spioneri uppfattat och helt ärligt bedrövar det mig lite. Jag känner mig paff inför faktumet att det är så stor skillnad på ett par några år för det var då jag gillade killen året över, hatade matte och räknade ner till 100-dagars.

Kanske för att jag är så matad med ordspråket “Kunskap är makt” att nörden blev killen i året över jag hade en crush på

Min reflektion grundas inte i att få insyn i den snäva intresse-sfären utan bristen på frågeställningar och utbyte av information. Min fråga är därför om det inte längre är coolt att bry sig? Jag börjar fundera över om stereotypen nörden som var udda, “o-cool”, hade glasögon men var ett akademiskt vapen på kemi-lektionerna. Hen har jag alltid sett upp till. Kanske för att jag är så matad med ordspråket “Kunskap är makt” att nörden blev killen i året över jag hade en crush på, eller så förstod jag att han var mycket coolare än de taskiga fotbolls-killarna. Tacksam är väl jag för det, men denna reflektion skapar ytterligare ett avstånd mellan mig och de främmande tonårsgängen på gröna linjen.

Att just nyheter kan va tunga, komplicerade och ibland långtråkiga förstår jag, däremot misstänker jag att vi fallit in i en nyhetskonsumtion som inte reflekterar. Vi har skapat en vana av att konsumera för att sedan skrolla vidare och bytt ut skriftliga nyheter mot visuella. Mängden intryck kanske har orsakat en kortslutning och unga kanske inte orkar mer? För några år sedan satsade våra största nyhetskanaler på att publicera nyheter som content på plattformar för att nå en yngre målgrupp. Men vad gör det om tanken kring det vi nyss sett ersätts genast av något nytt? Om vi tappar ungas uppmärksamhet på omvärlden är det konsekvensen av att förståelse, ansvar och inflytande monterats ner. Dock jag väljer att tro på att nyhetskonsumtion kräver vår tid och vårt tålamod för att begripas. Varken tid eller tålamod är tonåringars starka sida, men det är att tänja på gränser, vara arga och okonventionella. Om det är udda, töntigt eller onödigt att följa nyheter, då kanske den mest radikala handlingen är att bara bry sig? Snälla förstaklassare, var okonventionella, o-coola och arga, det är mycket roligare! Men vem bryr sig? Jag begriper ändå inte det där.