Denna text är en krönika. Alla analyser och ställningstaganden är skribentens egna.
Offentliga platser är gemensamma rum – och intensivt pussande är ett gränslöst beteende som tvingar andra att bli publik.
Jag satt på tunnelbanan igår kväll och skulle hem från en dansklass, glad och hög på endorfiner. Sätter mig ner och sätter i mina hörlurar för att kunna kolla på dagens inspelade koreografi. Efter några hållplatser stiger ett yngre par in och sätter sig på platserna mittemot mig. Dom hinner knappt sätta sig ner innan dom är på varandra.
Det börjar alltid likadant. Två människor står tätt ihop, först är det en oskyldig kram. Efter det kommer det en puss, sedan en till. Helt plötsligt befinner jag mig ofrivilligt mitt i någon annans förspel. Vissa verkar glömma att det finns oskrivna regler i samhället, bara för att dom är oskrivna så betyder inte de att dem är okej. Vi följer sådana oskrivna regler hela tiden. Vi pratar inte högt om våra mest intima problem på bussen, vi spelar inte hög musik från en högtalare i rusningstid. Det är saker som hör hemma i hemmet. Inte för att någon tvingar oss, utan för att samhället fungerar bättre när vi anpassar oss till varandra.
Missförstå mig rätt, jag är inte emot kärlek och beröring. Jag är emot att bli statist i den. Kan det inte räcka med en kram?
Agnes Abrahamsson, Krönikör
21 januari 2026
