Denna text är en krönika. Alla analyser och ställningstaganden är skribentens egna.
Få kan ha undgått uttrycket “fast fashion”, snabba kläder på svenska. Och snabba är dem, på många vis. Dessa plagg designas, produceras, fraktas, säljs och används snabbt. Upplägget är busenkelt, butikskedjorna och klädproducenterna har stenkoll på de senaste trenderna och arbetar därefter. Ju fler nya trender desto bättre, det genererar ju mer kläder går att sälja. Om man dessutom tummar på kvalitét och arbetsförhållanden kan vinsten bli ännu större och eftersom modet är ett annat redan nästa månad är ekvationen lätt att genomskåda.
En T-shirt för 49kr kan ju låta som världens dröm-klipp. Men för vem? Fabriksarbetarna i diktaturer som jobbar på underkontrakt från de stora modehusen? Verkligen inte. Minimilön är oftast ett främmande koncept. Många av dem får inte lämna fabrikerna när deras arbetspass är över. Barn föds, växer upp och får så småningom jobb på samma fabrik de känner som sina hem. Utbildning är sekundärt. Svårt att tjäna pengar när man går i skolan ju.
Vi som lever i den fast fashion-konsumerande delen av världen påverkas knappt. Inte direkt åtminstone. Så länge vi får våra paket levererade i tid, helst samma dag eller max dagen efter vi lagt vår beställning, är vi nöjda och väljer att blunda för konsekvenserna som våra spontanbehov ibland medför.
Jag har kompisar som går till H&M, Gina Tricot eller motsvarande varje gång de ska på fest, middag eller krogen. Beteendet är obehagligt enligt mig. Inställningen är skrämmande. Med motiveringar som “Men jag har inget snyggt hemma”, “Hade på mig den för två veckor sen” eller, kanske värst “Jag har inte tvättat”.
Orimligheten ligger i helheten. Man glömmer tvätta och springer till första bästa butik och köper nåt engångsplagg för mindre pengar än vad som känns rimligt. Man lockas av en otrolig rabatt. Fear of missing out. Sanningen är att dessa miljardbolag vet exakt vad de pysslar med, annars hade de inte varit miljardföretag. De massproducerar så snabbt som möjligt, säljer så snabbt och mycket som möjligt och rear sen ut allt som inte går åt för att ge plats åt nästa uppsättning trendiga kläder.
Det krävs ca 2700 liter vatten för att producera en helt vanlig bomullströja. Det motsvarar ungefär 2,5 års vattenförbrukning för en genomsnittlig vuxen. Vattnet som går åt är heller inte vårt svenska, rena, lättillgängliga vatten. Tvärtom, de länder där majoriteten av våra kläder produceras lider många av akut vattenbrist. Spillvattnet blir kvar där kläderna producerats. Förorenat och otjänligt. Till exempel har knappt 15% av de boende i Bangladesh tillgång till rent dricksvatten. Bangladesh är ett av världens fattigaste länder och Sveriges importvärde från landet var 2024 drygt 6,8 miljarder SEK. En liten del av den summan står för ris, resten är textilier av olika variation. Det krävs inget geni för att dra slutsatsen att resultatet blir väldigt mycket vatten.
Alternativ finns det gott om. Bara i Vasastan finns över tio stycken second hand-butiker och hela Stockholm finns närmare 50 stycken. Lägg därtill på Blocket, Tradera, Marketplace och en mindre armé av appar och det blir svårt att skylla på tvätten.
Men det är det väl värt om T-shirten ändå bara kostar 49kr.
Lukas Wallströmer, Krönikör
20 januari 2026
