Miso Film Sverige har tagit sig an att skapa en ny tappning av filmen Trolösa från 2000, regisserad av Liv Ullmann med manus av Ingmar Bergman.

Den klassiska berättelsen har nu omarbetats till en tv-serie i regi av Tomas Alfredson, med manus av norska Sara Johnsen och Vasastansbon Frida Gustafsson i huvudrollen som Marianne.

Två av de sex avsnitten av Trolösa finns redan tillgängliga på SVT Play, och därefter släpps ett nytt avsnitt varje vecka fram till det avslutande avsnittet den 21 februari.

Trolösa utspelar sig på två parallella tidsplan. Det första tar oss tillbaka till 1970-talets Stockholm, där vi får följa David, en regissör som nyligen återvänt från London efter en skilsmässa. Tillbaka i Stockholm återknyter han kontakten med sin barndomsvän Markus, hans fru Marianne och deras dotter Isabelle. Medan Markus reser genom Europa som turnerande pianist, arbetar David på ett manus med starka erotiska inslag och väljer Marianne till huvudrollen. Detta blir starten på ett försiktigt, men intensivt triangeldrama.

Det andra tidsplanet tar oss till 2010-talet och skildrar Markus och Marianne på äldre år där de tampas med hälsoproblem och blickar tillbaka på sitt gemensamma liv. 

Trovärdigt men för tyst

Att se en serie på sitt eget modersmål är alltid en balansgång. Ribban för ”cringe” sänks automatiskt, och det är oundvikligt att inte ständigt jämföra dialogen med sin verklighet. Är det realistiskt? Skulle någon verkligen svara så? Det finns få saker som påminner oss mer om att vi tittar på just en svensk dramaserie än svaret ”Ja, mycket” på frågan: ”Tycker du om det här?”

Trolösa har i viss mån verkligen lyckats med detta. Manuset känns trovärdigt och nära verkligheten, men det är alldeles för lite. Dialogerna är få, meningarna för korta och tystnaden för påtaglig. Man kan inte låta bli att vilja skaka karaktärerna och ropa: ”SLUTA VARA SÅ MYSTISKA OCH BÖRJA YAPPA! Det är ju för sjutton glada 70-talet!”

Filmteknik och musik lyfter serien, men saknar unikhet

Det bästa med serien är filmtekniken och musiken. Att en av huvudkaraktärerna är pianist underlättar och hans små trudelutter smyger sig in i scen efter scen och ger allt en skön rytm. Och eftersom dialogen är knapp, får musiken verkligen ta stor plats. 

Visuellt känns serien väldigt modern och internationell, med mycket handhållen kamera, långsamma in- och utzoomningar, panoreringar blandat med stillbilder. Det är som en mix av Ruben Östlund och Wes Anderson, fast på 2020-talet. Det ser bra ut, det är skönt att kolla på men samtidigt känns det inte som något vi inte redan har sett. Det är inte unikt och känns snarare som att det är ett av alla verk som gör allt för att försöka sticka ut artistiskt. 

Kan komma att bli en 360

Två avsnitt in och jag är både irriterad och frustrerad. Jag fattar inte var spänningen kom ifrån, varför den ens är där, eller varför karaktärerna är så otroligt lättkränkta. Och inte för att prata om det obekväma störningsmomentet att ungen på 10 år går runt och är kåt på en 30 år gammal man.

Men trots allt är jag inte redo att döma ut serien helt. Det återstår fyra avsnitt, och jag hoppas innerligt att de knyter ihop allt och besvarar mina frågor – kanske till och med gör hela grejen sevärd. Kanske var det bara en seg och irriterande start. Jag håller tummarna.

Skribent: Nicole Synnergren
Analys och ställningstaganden i texten är skribentens egna