Ett nytt år betyder alltid samma sak för mig, det är dags för ”Award-season”! För er som inte är en nörd som jag så refererar det till månaderna november-februari varje år som är sprängfylld med olika galor och prisutdelningar. Framförallt inom film och framför allt i USA. Men den största av dem alla är Oscarsgalan som avslutar en rad av stora galor i början på året. Oscarsgalan är det största och på många sätt viktigaste galan av dem alla. Men som varje år så undrar jag hur fan vi hamnat här med många av nomineringarna. Det är alltid samma sak och så förutsägbart.

Varje Oscarsgala har filmer som alla vet kommer bli nominerade. Det är ofta väldigt förutsägbart. När Timothée Chalamet blir nominerad för bästa manliga huvudroll för sin roll som Bob Dylan i filmen ”A Complete Unknown” är det ingen som blir chockad. Samma sak med Ralph Fiennes och Colman Domingo. De alla har varit nominerade tidigare. Inte ens jag är upprörd, kanske lite uttråkad men vad ska jag säga? Dom alla är bra skådespelare. En av de nomineringarna jag glädjas mest över är Sebastian Stans för hans roll som en ung Donald Trump i filmen ”The Apprentice”. Jag hade inte förväntat mig att han skulle bli nominerad. Jag blev lyckligt överraskad.

Mycket kan fortfarande glädja mig med Oscarsgalan och jag känner att jag måste säga det för att ge er en hel bild. Trots att det är förutsägbart och att dem ofta är fruktansvärt dåliga på att inkludera mångfald i de olika kategorierna, tycker jag att hela spektaklet är underhållande. Jag sitter och väntar på nomineringarna varje år. Jag kommer att titta på alla ”bäst klädda” listorna i tidningar som Vogue och Elle. Jag kan inte hjälpa det. Jag älskar galor, jag älskar kläder, fest och film. Det gör mig till mig. Men jag blir äldre och äldre, och med tiden ser jag tydligare en bild av industrin jag inte gillar. Jag har länge stört mig, men inte riktigt kunnat sätta fingret på vad, men jag tror jag börjar förstå. Det är för de tror att de är så jävla progressiva, utan att vara det på något sätt. Det tydligaste exemplet i år är de 13 nomineringar som filmen ”Emelia Pérez” har fått.  Jag måste vara transparant med att säga att jag inte har sett denna film och har inte något stort intresse för att se den, men det jag vet om filmen förvirrar mig och jag har inte en aning om hur det här går ihop. Jag kan inte beskriva alla detaljer för det skulle låta som långa haranger från en patient på psyket så jag tar det viktigaste. Huvudkaraktären heter Emilia Pérez och hon är en transkvinna från México. Innan hon gjorde en könskorrigering så var hon en ”man” som var chef över en kartell. För att göra denna operation kidnappar hon Zoë Saldañas karaktär för att sedan skicka henne över hela världen och hitta någonstans där hon kan få sin operation. Detta är det jag har förstått. Då kanske man kan tänka sig att filmen är gjord av någon som har någon form av aning om vad dom pratar om? Kanske någon som är från México, eller någon som vet hur det är att leva som en transperson, eller båda? Men nejdå. Varför skulle det vara så? Filmen är regisserad av en fransman som varken pratar engelska eller spanska (de två språken som talas i filmen). Han har även sagt i intervjuer att han inte behövde göra någon research om mexikansk kultur (trots att det är en viktig del av filmens handling tydligen?) för han visste redan tillräckligt. Okej. Om du säger det så.

Emilia Pérez har ändå fått bra recensioner på många ställen, speciellt av tidningskritiker. I DN har den fått 4/5. Jag har hört många som ”kan film” säga att det här är fantastiskt och banbrytande, men jag har inte sett en enda transperson säga att dom ens tycker om denna film. Om en film ska representera en grupp av människor, men dom inte känner sig representerade, är filmen verkligen banbrytande då? Oscarsgalan verkar tycka det i alla fall. Men samtidigt, vad ska man säga. Det är någon liknande kontrovers varje år. År 2006 vann filmen ”Crash” över ”Brookeback Mountain”, antagligen för att akademin fann det enklare och mindre kontroversiellt att låta en film som är dålig på att tackla ämnet rasism vinna över en film som handlar om homosexuella cowboys. År 2018 vann filmen ”Green Book”, ännu en film som ansågs av många tackla ämnen om rasism och homosexualitet dålig (jag har ingen åsikt om detta, har ej sett filmen). Dom gör det här år efter år och jag är trött. Det är alltid samma vita gubbar som är nominerade. Det är alltid samma kontroverser. Jag vet inte hur länge till jag kommer titta på Oscarsgalan, men jag vet att jag börjar bli trött.

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden i texten är skribentens egna.

Linnea Sundberg