Filmen Jönssonligan kommer tillbaka (2024) fick en tuff start med att Ulf Brunnberg ville stoppa filmatiseringen. Brunnberg som spelade rollen, Ragnar Vanheden, från de gamla Jönssonligan filmerna, sa “Låt liket vila”. Kanske inte helt fel sagt ändå? Jag går till Bio Grand för att se Jönssonligan Kommer Tillbaka.
Som filmskapare slåss man med om man ska ge publiken vad de VILL ha eller vad de borde VILJA ha. Filmen Jönssonligan Kommer Tillbaka fyller upp kraven till en mellanmjölknivå. Filmen handlar om hur det gamla gänget Sickan, Doris, Vanheden och Harry återförenas för en ny kupp. Sickan har en plan att stjäla ett T-Rex skelett från naturhistoriska riksmuseet för att sedan sälja vidare till Wall Enberg för 320 miljoner kronor. Samtidigt får vi följa poliskommissarie Rigmor Gren som ägnat sitt liv åt att ta fast Charles Ingvar Jönsson, eller som vi känner honom, Sickan. Trots att planen är tajmad och klar in i minsta detalj så går det såklart inte som Jönssonligan har tänkt sig. Lite som produktionen av hela filmen.
När SF-studios gick ut med att det skulle bli en ny Jönssonligan film så rasade Ulf Brunnberg. Brunnberg, som spelat i åtta av dem gamla Jönssonligan filmerna, gjorde allt i sin makt för att hindra biografer från att visa filmen. Brunnberg vann till och med en rättegång där han vann rättigheterna till varumärket “Dynamit-Harry”. Trots detta så fick SF ihop filmen och den har nu gått på biograferna sen slutet av 2024.
Från originalseriens åtta filmer (1981-2000) har sen dess gjorts tre re boots med Jönssonligan. Bland dessa är det absolut denna version som varit bäst. Mycket att det som räddar filmen är skådespelarna som fylls med tunga namn. Robert Gustafsson som Charles Ingvar “Sickan” Jönsson, Jonas Karlsson som Vanheden, Anders Jansson som Dynamit-Harry (förlåt Harry), Jennie Silfverhjelm som Doris och många fler. Trots detta så lever inte filmen upp till förväntningarna. Som tittare vill man med denna rollista se en skrattfest med mycket slap-stick och många komiska vändpunkter. I stället blir det dammig vardagshumor med dåligt fokus på gruppens dynamik. Anledningen till originalseriens Jönssonligan lyckades så bra var just att tittaren kunde känna igen de ikoniska karaktärerna. Lite som när man skrattar åt sin vän som precis gjort något dumt, för det är ju så typiskt just den där vännen. Det är inget fel i att ändra karaktärer från en gammal franchise, men vi vill gärna behålla det lite flippiga i dem annars faller det platt.
Miljöerna hade gärna fått utspela sig på en plats som var lite roligare än ett museum och en parkeringsplats. Ni hör ju själva. När man tittar på Jönssonligan vill man inte titta på en diskbänksrealism med komiska moment till den kriminella undre världen. Vi vill ha färgglada miljöer eller åtminstone färgglada karaktärer. Kanske är det så att detta är en genré som passade sig bättre på 80–90 talet i stället för nutid och att vi ska låta liket vila?
Hampus Malmgren
