Hundar i Vasastan har också behov. Och nej, jag menar inte sociala eller mentala behov just nu, utan något så enkelt som att få rastas. Precis som alla andra hundar måste de ut på morgonen, vid lunch, på eftermiddagen, på kvällen och innan läggdags. Det innebär ofta 2–3 bajshögar om dagen och 6–8 kisspauser. Är det en okastrerad hanhund? Då kan du lätt tredubbla det antalet.

Låt mig först klargöra en sak innan någon hugger på mig: jag plockar alltid upp efter min hund. Alltid. På två år som hundmamma har jag glömt bajspåse vid tre tillfällen. Då har jag stått kvar,  tills en annan hundägare passerat, och jag har snällt bett om en bajspåse. Jag brukar lägga till något i stil med: “Min hund brukar inte bajsa två gånger på en och samma promenad”. Om ingen passerar? Då har jag rotat i väskan efter ett gammalt kvitto och låtit det agera nödlösning. Något som jag bara erkänner för att alla ska förstå hur hängiven jag är att hålla Vasastans gator fria från hundbajs.

Men trots att vi gör allt för att ta ansvar, känns det ibland som att icke-hundägare kollektivt gått ihop för att göra livet svårare för oss. På var tredje fasad längs Frejgatan hänger en skylt som visar en hund i profil med ett lyft ben, överstruken av ett diagonalt streck, som skriker att “här är det förbjudet att kissa eller bajsa.”

Det går inte heller att undvika de där bitchblickarna man får när ens hund bestämmer sig för att göra nummer två precis vid en port, samtidigt som någon ska gå hemifrån. Jag ser personen genom glaset i porten och känner hur pulsen ökar. Paniken stiger när jag skyndar mig att rycka fram en bajspåse, trä den runt handen och stå redo i högsta beredskap – som om jag vill signalera: ”Jag är sååå redo att plocka upp det här, okej?!” Trots min tydliga insats möts jag ändå av en bitchblick. Men hallå, jag ska ju ta upp det? Vad är problemet? Kvar på marken kanske det blir en eller två mikroskopiska partiklar – som för övrigt är mindre äckliga än din mobiltelefon, som experter säger är en toalettsits.

Självklart ska de inte kissa på cyklar, portar eller andra olämpliga platser. Men när varenda del av en 100-meters lång fasad är markerad som ”off-limits” börjar det kännas som att vi navigerar en labyrint varje gång vi går ut för en snabb kissrunda.

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden i texten är skribentens egna.

Nicole Synnergren