Igår lyssnade jag på Rix FMs morgonprogram där de pratade om en ny studie. Det fick mig att fundera på något jag aldrig riktigt hunnit reflektera över förut. Enligt studien promenerar människor som bor i Stockholm ungefär 30% snabbare än de som bor i mindre orter. Då började jag tänka tillbaka till tiden när jag flyttade hit, visserligen från en annan storstad, men trots det märkte jag en skillnad. Det var just det, tempot, det var något helt annat. Men varför är det så?

Klockan är 07.03 när jag står vid St Eriksplan och väntar på gröna linjen. Det är en sån tid på dygnet där det känns som om hela staden ska till samma ställe, trängsel på tunnelbanan och stressade blickar. Framförallt verkar alla vara överens om att vi har bråttom. När tunnelbanan väl rullar in hör jag den numera välbekanta rösten i högtalarna: ”Mot Hagsätra, dörrarna stängs”. Den klassiska varningssignalen tjuter i högtalarna och härmed rullar dagen igång.

Även innan man når spärrarna för att komma ner till tunnelbanan är alla redo, biljetterna blippas snabbare än man hinner tänka. När jag var ny minns jag att jag stog där och fumlade med min biljett i vänstra handen, helt utan förståelsen om att höger hand var det som var det rätta och att biljetten ska vara redo att blippas flera meter innan det är dags att skanna den. Allt för att spara tid.

Jag minns känslan av suckarna som kom en efter en. Det var en sån där suck som nästan fysiskt kändes kall och dömande. Det var som om jag fick en ”du är usel”-stämpel på pannan varje gång jag inte var redo. Oroa dig inte! Tillslut så lärde jag mig: innan du ens närmar dig spärrarna ska SL-appen vara öppen, och helst inte i vänster hand eftersom skannern alltid sitter på högra sidan.

Så var det också med rulltrapporna. Ja, alla vet vad en rulltrappa är, men det finns en typ av rulltrappa som nog bara stockholmare kan relatera till: en platt rullmatta. Jag vet inte om den kallas så egentligen. Den är uppsatt på en plats som egentligen inte behöver en rulltrappa, eftersom det är platt mark, men som är där för att vi i staden, tydligen, inte har tid att gå i normal takt längre. Den är där för att vi inte kan ta oss från punkt A till punkt B utan att det ska gå snabbare. Första gången jag gick på en sån kändes det som om jag flög fram. Det var nästan lite magiskt. En helt perfekt kombination av att gå långsamt, men samtidigt också supersnabbt. Det var bara: “poff”, och så var jag framme.

För mig handlar stress om höga ljud, blinkande ljus i skiftande vitt och gult, och ett tjejgäng som pratar skrikigt stockholmska (skämt å sido, men inte helt långt ifrån sanningen). Det var inte lätt att vänja sig vid den första veckan här. Men en vecka senare var även jag en av dem. Jag sprang också, när det bara var tre minuter kvar till nästa tunnelbana. Jag gick inte längre – jag småsprang, och hade alltid bråttom till ställen jag inte hade bråttom till. Jag hade blivit smittad av storstadstempot.

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden i texten är skribentens egna.

Hanna Edén