Molly Packalén
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstagande är skribentens.
Dricks, något jag vill ge vid bra och uppskattad service samt vällagad mat. Det förutsätter att måltiden sker i restaurangens lokaler och att tallriken serveras till bordet. Hur mycket jag dricksar beror självklart på den nivå av service jag mottagit, men även vilken måltid som har serverats. Vid lunch är det alltid accepterat att dricksa mindre än vid middag. Och vid en fika, då kommer det inte ens på tal! Ibland avrundar jag upp till närmaste heltal och andra gånger känner jag mig mer givmild än så. Jag anser att dricks är ett utbyte – jag som kund ska få något som är värt att betala extra för.
Därför är det fullkomligt orimligt att höra meningen “totalbeloppet först” när jag står på ett fik och det enda killen bakom kassan har gjort är att ha ställt fram en burk Coca Cola. En cola-burk som dessutom stått i en sån där kylmonter i glas som inte ens håller drycken kall. Burkens temperatur är den samma som att den skulle plockats direkt från hyllan på ICA.Varför skulle jag rimligtvis vilja betala extra för en service som är så basal som att plocka fram läsken från kylen? Går det ens under kategorin service? Inte skulle korvgubben på Seven Eleven tro sig få extra betalt för att han häller både ketchup och senap på korven. Eller butiksbiträdet på H&M för att hon hjälper mig hitta rätt storlek på ett par jeans. Vad är skillnaden på den service som “fikakillen” gav och en kassör på ICA?
Jag avrundade från 35 kr till 40 kr för cola-burken, bara för att inte känna mig snål. För det är just känslan av att vara snål som jag avskyr. Jag klarar inte av att möta “fikakillens” blick om jag inte avrundar beloppet uppåt. Skammen är inte värd det! Eller? Sekunden efter att kortet blippas ångrar jag det direkt – varför tryckte jag bara inte in originalbeloppet? Ingen tvingade mig att dricksa, men det räckte med de två ynka orden, “totalbeloppet först”, för att få mig att känna mig skyldig att göra just det. På något sätt är jag fast mellan min frustration över “onödigt” dricksande och skammen att låta bli. Samtidigt som jag irriterar mig över de två orden så slås jag också av min uppenbart svaga handlingskraft. Om jag nu stör mig så mycket på det ständiga dricksandet i sammanhang där jag anser att den inte är befogad, varför fortsätter jag? Som sagt – ingen har tvingat mig!
Kanske ska vi inte bli allt förvånade om det i framtiden blir kutym att dricksa korvgubben på Seven Eleven, butiksbiträdet på H&M eller kassören på ICA. Kommer det göra mig förbannad – jajamen! Kommer jag dricksa ändå – absolut!
Text: Molly Packalén.