Natalie Holmlund
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstagande är
skribentens egna.
En fängslande föreställning med bra skådespelare, men kanske lite för lång?
2:22 är en spännande och psykologisk thriller som utforskar det övernaturliga i en modern tappning som spelas på Intiman i Vasastan. Föreställningen fångar in publiken med förväntningarna om vad som kommer ske när klockan slår 2:22. Men i min mening var längden på 2 timmar och 30 minuter lite för lång och skulle kortats ner. Mycket av innehållet behövdes inte för tittaren och känslan i publiken runt mig var stundvis trött. Här använder dock regissören Helena Bergström överraskande och högljudda ljud- och ljuseffekter för att hålla publiken vakna och på tårna.
Föreställningen handlar om två par, bland annat där det nyblivna föräldraparet Jenny (Rakel Wärmländer) och Sam (Adam Pålsson) upplever märkliga händelser i sitt nyköpta hem. Hemmet är från ett äldre par som har gått bort och är i behov av renovering vilket nya ägarna arbetar med. Jenny är övertygad om att huset är hemsökt, särskilt i deras nyföddas barn Frejas sovrum. Rakel och Adam gör ett övertygande skådespelarinsats som det unga paret vars värld blir alltmer skakig.
Det andra paret som vi får se är Laura (Johanna Nordström) och hennes nya pojkvän Benny (Johannes Kuhnke) som dyker upp på en middag hos de nyblivna husägarna. Under middagen diskuteras det paranormala som Jenny har upplevt medan hennes partner Sam varit borta på en resa. Allt fler märkliga och övernaturliga sakerna händer på kvällen för de två paren. Under föreställningen hoppar vi i tid, allt från när Laura och Benny anländer till paret, middagen och sen vad som händer vid klockslaget 2:22. Därav namnet till föreställningen.
Det är inslag av både humor, skräck och sorg som gör att publiken håller uppe fokuset. Skådespelarnas insats är starka och bidrar till den övergripande intensiteten i föreställningen som byggs upp. Rakel Wärmländer och Adam Pålsson framför trovärdiga och känslomässiga framträdanden för publiken med deras olika åsikter om vad som pågår i huset.
Jag kan själv jämföra känslan jag fick av föreställningen med filmen The Notebook. Stunden man inser i filmen att det unga paret är det äldre paret i slutet som dör tillsammans. Det blir en gripande känsla och man blir rätt så ställd. Samma känsla fick jag i föreställningen, den byggs upp, aningen lite segt, men i slutet när man får reda vad som händer 2:22 blir man blir tagen. Personligen kände jag mig gråtfärdig i slutet när alla pusselbitar föll på plats och jag förstod kontexten av föreställningen.
För att sammanfatta så är 2:22 en välspelad skräckupplevelse som ger en modern tolkning av det övernaturliga med inslag av lite humor. Det kan vara bra att ha tålamod för att se, då den är stundvis långsam. Men för de som letar efter något annorlunda inom thriller- och skräckgenren kan denna föreställning vara precis vad de söker.
Text: Natalie Holmlund.
