Marthina Nastasi

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstagande är skribentens.

På morgonen min första skoldag, 9 085 km från det land där jag är född och uppvuxen, bar jag på många tankar och känslor. Jag var inte bara orolig över att göra ett grammatiskt fel när jag skulle presentera mig själv framför hela klassen. Utan också att jag skulle verka konstig om jag inte skrattade tillsammans med alla för att det var ett ord jag inte förstått. Inom mig fanns det också den dagen en liten mörk prick i mitt hjärta. Lite förbittring och lite avund.  

På vägen till skolan funderade jag nästan högt för mig själv och försökte förstå hur jag kunde känna mig så avundsjuk på en grupp 15-åriga tjejer som stod framför mig på tåget. De pratade och skrattade högt, de verkade vara glada över att börja skolan och träffa sina kompisar igen. Vi var alla på samma tåg men med helt annorlunda omständigheter. När jag såg på dessa tjejer blev jag påmind om allting som jag hade tappat. Vänner, familj, drömmar och möjligheter. Och det gjorde ont.   

Jag avundades inte deras ålder eller pengar, utan deras frihet. Deras privilegier. Att få upptäcka vilka de är och att testa på allt. Att växa upp utan rädsla och med självständighet. Även saker som är en självklarhet för många, så som hur man vill klä sig eller njuta fritt av den musik man gillar, var en ouppnåelig lyx för mig i Venezuela.  

Men också de där viktiga sakerna i livet, det som de tjejerna kommer att ha lättare tillgång till. Utbildning till exempel. Att kunna välja en utbildning utifrån deras passioner och intressen och inte efter vilken karriär som föräldrarna tycker ger mest pengar. 

Men med denna avundsjuka kommer också en oro. Är de unga medvetna om dessa privilegier? Är de medvetna om den underbara förmån de äger? Jag vill skrika åt dem, skaka deras axlar och säga till dem alla med tårar i ögonen och smärta i bröstet: ”Snälla, ta inte det här för givet. Ge inte bort detta”. Något så enkelt som att åka till skolan eller att träffa mormor. Jag skulle ge allt idag för att kunna gå till min första skoldag med min bästa vän bredvid mig. Och det är det som är det svåraste med att vara en invandrare. Att vissa dagar glömmer jag bort den mörka pricken i mitt hjärta, och jag är nästan lika privilegierad som andra.  

Men andra dagar, dagar då jag är nervös över att jag ska säga något fel på svenska eller behöva skämmas för att jag måste be någon: ”säg det en gång till” — då känner jag att pricken blir större och större inom mig. Och det är ert privilegium, att ni förmodligen och förhoppningsvis aldrig kommer att känna någon mörk prick i hjärtat så som min, som ibland trycker på så plötsligt och hårt. 

Jag vet. Jag vet att det är många som är medvetna om sina privilegier. Men jag kan inte hålla mig från att vilja påminna er om att vara tacksamma. Att komma ihåg alla möjligheter ni har. Och jag avskyr att det låter som om jag vill ogiltigförklara era svårigheter. Jag vet att vi alla har svårigheter ibland oavsett vilket land vi föddes i.

Jag vill uppmana er att prata med varandra. Prata med dina vänner och familj, oavsett om de är utländsk eller inte. Intressera dig för deras liv och historier. För när vi möter varandra i samtal och visar intresse, blir vi mindre ensamma. Och pricken i hjärtat blir nästan obefintlig. Jag vet, för det har hjälpt mig.   

Text: Marthina Nastasi
Redigerare: Caroline Widell