Blenda Andersson
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstagande är skribentens.

“Du borde verkligen hälsa på morfar snart. Jag vill inte tjata, men jag vet inte hur lång tid det finns kvar.”

Mammas uppmaning är en vänlig påminnelse, ingen förebråelse menad att skuldbelägga eller antyda att jag gör ett dåligt jobb som barnbarn. Ändå lämnar den en gnagande känsla av olust, vag men omisskännlig. Det är en mening jag hört förut, varpå jag varje gång tänker att nu gör jag det bara, den här veckan åker jag dit. Jag vill ju det, jag har egentligen tid. Varför känns det som ett stort, tidskrävande stressmoment? Det blir av någon anledning lättare att lägga påminnelsen på högen med andra måsten, låta tiden gå och på nytt få samma bittra våg av skuldkänslor nästa gång det kommer på tal.

Jag har ju den senaste tiden haft fullt upp med att byta stad, flytta, bli sambo, börja ny skola, tvätta, städa, laga matlådor, träffa vänner, scrolla på mobilen, gå på en och annan fest. Dessutom har jag, sedan augusti, varit väldigt upptagen med att börja träna. Jag har tänkt så mycket på vilket gymkort jag ska skaffa, vilka dagar jag ska träna, hur jag ska packa väskan de dagarna att jag knappt haft tid till annat. Får jag plats med både matlåda, dator och gymkläder? Slutet på oktober närmar sig, och jag har fortfarande inget gymkort.

När jag för ett år sedan bodde i Colombia, där mitt sociala kontaktnät var en tiondel (om ens det) av det jag vanligtvis har runt mig hemma i Sverige, pratade jag och min farfar oftare i telefon än någonsin. Han är den enda av mina tre levande mor- och farföräldrar som fortfarande är pigg och klar i huvudet, och en av de mest sociala personerna jag känner. Åldern har dock tagit ut sin rätt på många i hans umgängeskrets, och den oändliga tiden man har som pensionär är svår att fylla oavsett hur många vänner man har. Vi kom varandra närmare när jag bodde på andra sidan jorden, där mitt liv fick ett mer liknande tempo som hans och där colombianerna betedde sig som om någon klocka inte fanns – man hade all tid i världen.

Jag såg fram emot att komma hem till Sverige och åka ut till farfars landställe, krama om honom, grilla på sommarkvällarna och få visa min nya pojkvän platsen som är så präglad av barndomsminnen. Förresten är jag osäker på om titeln ‘ny pojkvän’ fortfarande funkar då vi nu varit tillsammans i ett och ett halvt år och dessutom bor ihop. Den känns hur som helst lättare att använda vid tanken på att han ännu varken har träffat min mormor eller min morfar på sina ålderdomshem.

Sommaren kom och gick, och vi var inte på landstället en enda gång.

Varför blir det man känner så starkt för så ofta inte mer än en tanke? Jag saknar ju mina äldre, jag längtar efter att träffa dem, prata med dem, kanske bara få krama om dem. Men jag har alltså inte tid att träffa varken farfar, morfar eller mormor? Jag har bara massor av tid att ha dåligt samvete över att inte ha någon tid.

Det handlar såklart om prioriteringar. Jag klarar mig en dag utan matlåda, jag klarar mig en dag utan rena strumpor, en dag till med lite damm på golvet. Hur länge klarar sig våra äldre en dag till utan ett besök? Vi borde lära oss av colombianerna. Inte låta sig stressas av klockan, vardagsmåsten som egentligen är petitesser, vi borde kanske till och med bo med flera generationer under samma tak. Då kommer vi plötsligt att ha all tid i världen.