Nils Abenius
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kanske är vi så svältfödda på ljus att ett besked, till följd av ett fruktansvärt krig, blir en ljusglimt. För om vi firar att tryggheten närmar sig måste vi också påminnas om att hela processen är en konsekvens av en väldigt allvarlig tid, skriver Nils Abenius efter att Turkiets parlament godkänt Sveriges Natoansökan. 

11 juli, 2023. Jag hade gått vilse men plötsligt hörde jag en röst ropa på mig. Det var ett nyhetsteam från tidningen Helsingin Sanomat som ville höra hur människor i Sverige tänkte kring den pågående Natoutredningen. Turkiet hade precis gått ut med att de ska påbörja ratificeringen av vår ansökan. Det finska nyhetsteamet visste, att jag visste, att läget var annorlunda. Sveriges alliansfrihet skulle nu brytas i och med Rysslands invasion av Ukraina. 

Efter att min intervju var avslutad fick jag en klump i magen. Hade jag svarat rätt på frågorna? Borde jag ha varit gladare eller ännu mer orolig? Det är ändå krig och landets säkerhet som vi pratar om. När jag kom hem ringde jag olika människor för att bolla vad som precis hade hänt. De första jag ringde var mestadels förvånade över att jag hade blivit intervjuad av finsk press. Andra ville förbereda mig på att snart behöva debattera frågan. Det hjälpte inte. När jag till slut fick tag på min smarta lillebror började samtalet på allvar. “Hur firar man ett Natobesked?” frågade han mig lite deppigt och sammanfattade så perfekt mina turbulenta känslor. Denna fråga ställer jag mig även idag nu när, lite mer än ett halvår senare, Turkiets parlament godkänt Sveriges ansökan. 

Som barn lekte jag och mina vänner krig. Vi såg det som en fantasi. Runtomkring i världen var det en verklighet. Jag har aldrig upplevt att diskussionen om krig i Sverige har varit så allvarlig som idag, inte minst när överbefälhavaren Micael Bydén uppmuntrar oss att vara mentalt förberedda på krig. Denna uppmuntran bär jag med mig när jag ser människor fira att den utdragna Natoprocessen närmar sig något slags mål. Visst är det härligt med klarhet men inuti mig kämpar jag också med att acceptera vad denna process handlar om: krig.

Kanske är vi så svältfödda på ljus att ett besked, till följd av ett fruktansvärt krig, blir en ljusglimt. För om vi firar att tryggheten närmar sig måste vi också påminnas om att hela processen är en konsekvens av en väldigt allvarlig tid. Jag landar i att jag inte behöver fira över huvud taget. För så fort jag firar vad någon beskriver som ett steg närmare trygghet tyngs jag av tanken varför processen är inledd. Istället fortsätter jag arbetet med att acceptera det jag tror att så många andra har haft så svårt att acceptera, nämligen allvaret. Och jag tror inte att jag är ensam. Det går inte att spola tillbaka bandet på vad som hänt och kanske tjänar det ingenting i att försöka. Vad vi dock kan göra är att närma oss varandra och tala om känslorna kring det allvarliga säkerhetsläget. För om vi arbetar mer med att acceptera denna känsla blir det kanske enklare att veta hur man hanterar ett sådant besked som kom idag. Även bättre på att vara mentalt förberedda på vad som än är på väg att hända. För det är en osäker framtid som vi rör oss mot, oavsett hur vi vill fira på vägen.