Nils Abenius

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

På den tiden hade jag ingen terapeut men jag hade Leonardo DiCaprio. Slutscenen i Titanic (1997) lärde mig inte bara att gråta utan att också göra det tillsammans med andra, skriver Nils Abenius om hur viktigt det är att dela starka känslor tillsammans.

Dålig kommunikation fick mig att sitta ensam i biosalongen. Det var söndag och min familj skulle se Alexander Paynes nya hyllade film “The Holdovers”. På grund av mitt sena svar fick jag sitta ensam, lite längre fram i salongen. Detta var inte självklart då jag ofta varit obekväm med att göra saker ensam. Jag har tidigare försökt utmana mig med att bland annat klubba ensam. Det var i Berlin och på grund av social ångest hittade jag på att jag var en välkänd DJ i Finland. Detta behövde jag tack och lov inte hitta på denna gång. 

Med en rak rygg analyserade jag vilka som satt bredvid mig i salongen. En far och en son till vänster, ett äldre par till höger. Det blev mörkt i salongen och filmen drog igång. Den första akten var en katastrof. Inte själva filmen utan att jag hade så otroligt svårt att slappna av. Spänningshuvudvärk och ångest. Det var inte förrän halvvägs in i filmen som någonting släppte. Från både höger och vänster hördes det snyftningar. På mina kinder rann tårar och jag kände mig plötsligt så bekväm. Jag påmindes om varför det är viktigt att göra en kulturupplevelse ensam. Det lär oss att gråta offentligt och dela starka känslor. 

Leonardo Dicaprio var min terapeut

Som barn bar jag på starka känslor och en svårighet att formulera dem. Jag saknade platser där det uppmuntrades att prata om sårbarhet. Här kom filmen in i mitt liv. På den tiden hade jag ingen terapeut men jag hade Leonardo DiCaprio. Slutscenen i Titanic (1997) lärde mig inte bara att gråta utan att också göra det tillsammans med andra. Filmer med storslagna känslor blev mitt hjälpmedel att komma närmare människor. Tack vare kulturen behövde jag inte heller alltid berätta om vad jag kände utan visa det med hjälp av en filmscen.

– Hur mår du? kunde någon fråga.

– Låt mig visa dig en scen från Romeo + Julia, kunde jag svara.

Nils Abenius som barn.

I en orolig tid kan vi ofta känna oss splittrade och det kan vara svårt att uttrycka sina känslor. Särskilt för den som inte är van med att dela med sig. Kulturen är därför ett otroligt viktigt verktyg. Detta påmindes jag om där jag satt i biosalongen, omringad av främlingar. Trots att vi inte kände varandra så grät vi ihop. Kanske så var det inte själva filmen som vi grät åt men tillsammans gjorde vi det lite mera bekvämt att vara sårbar. Det är jäkligt starkt. Så, var jag verkligen ensam? När jag känner efter var det länge sedan jag var så sammankopplad med andra människor. 

Text: Nils Abenius