”Mefisto Remixed” hade premiär första gången på teater Giljotin 2013. Nu är den omarbetad för en ny publik och en ny tid, men kanske mer relevant än någonsin. Teman om skam, skapelseångest och frustration över samhällsutveckling och kulturpolitik genomsyrar föreställningen som inspirerats av Klaus Manns roman Mefisto.

Teater Giljotins avlånga scengolv har sparsmakad dekor och ett moln av rök rör sig genom lokalen. Det doftar damm och sågspån. På scenen en ensam silhuett, en androgyn figur med vitt scensmink iklädd en morgonrock som står lutad mot väggen och röker.

– Det här är inga jävla teatercigaretter! utbrister hen och bryter tystnaden

Det utgör starten på ett försvarstal till teatern som konstform. Drypande samhällssatir som växlas med instrumentala musikaliska inslag och tillsammans med det blåa scenljuset skapar en närmast klaustrofobisk atmosfär. Samma trängda klimat som huvudpersonen ser sig fångad i.

Inspirerat av Klaus Manns ”Mefisto” ställer föreställningen ”Mefisto Remixed 2023” frågan: är det en oundvikligt egoistisk handling att framhäva självförverkligande som livets centrala drivkraft?

Boken följer skådespelaren Hendrik Höfgen som samarbetar med nazistregimen i 30-talets Tyskland för att nå framgång och berömmelse i teatervärlden. Mann målar upp bilden av en man vars enda lojalitet är till konsten och följaktligen sig själv. En man som har sålt sin själ till djävulen. I ”Mefisto Remixed” finns djävulen inombords likt en Jekyll och Hyde delad personlighet som markeras med ljusförändringar. På ena sidan en skådespelare med ideal som kämpar för överlevnad. På andra sidan en cynisk Mefisto som lockar sin motpart att sälja ut sina ideal mot löftet om framgång.

Manusförfattarna Kia Berglund och Tobias Hjelm drar paralleller till dagens kulturklimat i Sverige där kulturanslag beror på en rätt ifylld ansökan som fyller förutbestämda kvoter. För att scenen Giljotin inte ska få ge plats åt ett nytt Bröd & Salt så måste teatern spela efter vissa regler. Där spår huvudpersonen en dyster framtid när priset för att slippa stängas ner betalas i form av pjäser som handlar om återvandring med lyckligt slut.

Texten kräver mycket av publiken och det riskerar stundtals att bli väl mycket navelskådande med meningsfulla blickar utbytta mellan skådespelare och branschfolk i publiken som gärna lyssnar på gliringar riktade mot kulturetablissemanget. Referensramarna är snäva. Men samtidigt är det just det som förespråkas; idén att det ska få vara smalt. Den fria teatern ska få vara svår och självrefererande. Allt behöver inte kommersialiseras och sättas i breda samhällsperspektiv, utefter målgrupper och utformade för att uppfylla kvoter och att säkra kulturbidrag.

Som teaterpjäs går den aldrig riktigt in på djupet. Det är mer kulturdebatt än tragikomik. Vi kommer aldrig riktigt nära för vi tillåts inte det och jag längtar efter att få höra den ynkliga, sårbara människan bakom skådespelaren. Frågeställningarna förblir ständigt väsentliga, men jag är inte drabbad. Det intellektuella överskuggar det känslomässiga och uppsättningen stannar på ytan.

 

Recension: Mefisto Remixed 2023

Av: Kia Berglund och Tobias Hjelm

Med: Tobias Hjelm

Musik: Rikard Borggård

Producent: Teater Giljotin

 

Text & Foto: Camilla Isaksson