Vad hade du räddat om ditt hem började brinna? Ett arv, något minne? Man kallar det för “sentimentalt värde”. Spontant kan det låta larvigt, opraktiskt. Uttrycket ringar inte in känslan, vikten, av vad föremål kan betyda för oss. Det vi räddat är ovärderligt, det får vårt hjärta att sjunga!

Det är den tredje december. Årets första snö faller och lägger sig över Vasastan. Jag passerar de olika butikerna vid Odenplan, genar tvärs över Vasaparken. Så ser jag en hängande skylt i svart smide med text i guld: Dala Antiktjänst, strax ovanför entrédörren till Dalagatan 36. Här har jag stämt möte med Davood Yousefy, ägare till butiken mellan trendiga restauranger. En liten stentrappa leder in till butiken. Det är nedsläckt, först tänker jag att han glömt vårt möte, men dörren var öppen. 

Det är antikviteter från golv till tak. Glasskåp innehållande keramik, porslin och kristallglas. Det sitter ljushållare och speglar på väggarna. Kristallkronor som täcker nästintill hela taket. En verkstad ses rakt in från entrén med öppet stenvalv. Där inne syns hyllor med material i askar och ett stort arbetsbord. Ovanför valvet hänger ett “Evil Eye”, som skyddar dig från andra som inte vill dig väl, samt en torkad blombukett. 

Så får jag syn på honom. Han sitter på en träpall framför ett fönster i rummet intill och väntar på mig. Vi hälsar på varandra. Nu ser jag att det är två pallar i rummet som även är fullt av stora ståtliga skåp. Elektrikern är där och han har släckt ner allt under tiden han arbetar. Det gör ingenting, tvärtom adderar det till stämningen. Direkt känner jag ett lugn. Davood känns pålitlig och jordnära. Han fyller inte ut tystnaden med ord, utan han har en närvaro och ger glimtar in till en rikt inre liv. Jag blir mer nyfiken! Det märks att han är smått fundersam. Han har inte blivit intervjuad tidigare och undrar vad som väntar. Yrket konservator är det inte många som känner till. 

Vi sitter mittemot varandra. Han har ett öppet kroppsspråk. Hans händer vilar på knäna och hans blick vandrar från min, ut genom fönstret mot parken. 

”Jag glömmer aldrig det som fick mig att fastna för det här.”

Det tar emot, han verkar ovan att prata om sin barndom. Han är född i Iran, i huvudstaden Teheran.

 – Vi var en familj på sex personer. Mina föräldrar, en syster och tre bröder. Jag är äldst i syskonskaran. Vi fick mycket kärlek, jag hade en fantastisk barndom! Ja, vad ska man säga mer? 

Han skrattar varmt. Han minns något och blir avslappnad igen. Hela han ler. 

– Oj, jag var mest bara närvarande. Min mamma var den som tog plats, hon var bestämd! Det var bara att lyssna. Det enda jag i efterhand önskade var att de hade låtit mig gå i musikklass. Jag ville bli musiker. När jag var sju år snidade jag en flöjt av en träpinne, så började jag spela. På den tiden var det tabu med musikdrömmar. Man skulle ha ett riktigt yrke som läkare eller ingenjör, så jag fick ett nej av henne. Det sörjer jag lite. 

Han skrattar roat. Det låter som att det inte tog för hårt ändå. 

– Vi hade det ganska stort hemma och min farbror bodde hos oss. Han var konservator på Nationalmuseet i Teheran. När han kom hem från jobbet satt han alltid vid sitt bord och fortsatte laga föremål. Jag glömmer aldrig det som fick mig att fastna för det här. Jag frågade min farbror om jag kunde få en peng till godis. “Absolut kan du få det. Om du hjälper mig först så kan vi gå tillsammans”. Det gav mersmak och efter det började jag sätta mig hos honom självmant. Det var så jag lärde mig. Det lade grunden till mitt arbete idag. Flera år senare gick jag naturvetenskapliga programmet i gymnasiet och efter det gjorde jag lumpen. Jag får tacka min farbror igen för han hade kontakter som hjälpte mig vidare. De föreslog att jag skulle studera i Sverige då betygssystemen var snarlika. 

“Det var pirrigt att flytta hemifrån, och till ett helt annat land på egen hand.”

Det första han gjorde när han anlänt i Sverige var att söka bostad. Han fick hyra ett rum för 250 kr i månaden i Vasastan. 

– Efter tre dagar började jag gå på svensklektioner på TBV på Västmannagatan. Innan dess tog jag mig fram på knagglig engelska, men svenskar kunde inte heller så bra engelska då. Jag gick på lektioner sex timmar om dagen och pluggade tre timmar själv varje kväll. 

Efter ett halvår började han på Tekniska högskolan, en tre år lång utbildning och blev ingenjör. Han fick ekonomiskt stöd från sina föräldrar hela studietiden, men på somrarna jobbade han extra på SL. 1979 tog han sin examen. 

– Jag ringde till mamma, “Nu är jag färdig, nu kommer jag tillbaka hem”. Hon svarade “Gör vad du vill, men du sätter inte ner din fot här!”.

Förvånat lyfter jag blicken från min penna och papper för att läsa honom. Han fortsätter, road av minnet. 

– “Varför det?” frågade jag mamma. “På grund av prästerna. De har kommit till makten här i Iran. Om du kommer hit så skickar de dig rakt ut i kriget!” svarade hon. 

Plötsligt ringer entréklockan och en kvinna stiger in i den nedsläckta butiken. “Hallå är det öppet? Jag tänkte hämta min tavla”. Det visar sig att kunden och hennes bror är barnbarn till en av Sveriges mest kända keramiker, Gunnar Nylund. De har en stor samling efter honom. En del av hans alster var defekta och därför kom de till Davood för att få dem restaurerade.

Efter uppehållet fortsätter Davood berätta. 

– En lång process följde men så fick jag äntligen uppehållstillstånd och kunde söka jobb som ingenjör. Det var inte lätt, särskilt som invandrare med mitt annorlunda namn. I väntan på anställning körde jag buss i två år. När jag äntligen fick jobb som ingenjör insåg jag att det inte var för mig. Jag trivdes inte. Men som iranskt barn har det alltid varit viktigt att lyssna på sina föräldrar och efter allt de gjort för mig var det svårt att göra dem besvikna. 

Vikten av att lyssna inåt och våga byta riktning.

Han lyfter hakan och får bus i blicken. 

– Jag hade gjort som de ville, men nu var jag 27 år och nu kunde jag själv välja! Jag ville byta inriktning till konservator som min farbror, Hamit. 

Vid den här tiden träffade Davood också sin blivande fru. 

– Min bror flyttade hit 5 år efter mig och blev ryggspecialist. Han hade en fest och där träffades vi. Helen heter hon och var min brors flickväns väninna. 

Idag är Helen hemma, sjuk i cancer. Tidigare jobbade hon på äldreboende. Tillsammans har de tre barn. Nadja 36, Jack 29 och Jeff 22. 

Davood harklar sig märkbart berörd, men berättar vidare. 

– Jag började med att laga porslin hemma. Köksbordet var min arbetsplats. Men så sa vår dotter, Nadja, åt mig på skarpen när hon var 4-5 år “Nu får du fan ta bort de här grejerna. Det luktar!”. Hon är bestämd av sig.

Det märks hur mycket han älskar sin dotter. 

– Iallafall, då hyrde jag en lokal på Söder. Jobbade och gick kurser på kvällarna, silver, möbelrenovering osv. I fem år åkte jag varje söndag till Heby och köpte antikviteter. Och på måndagar tog jag kompledigt och åkte till Stockholms stadsmission och lämnade in dem. 

Till slut bestämde han sig för att ha eget. 

– Jag gick längst Dalagatan, letade efter en liten lokal. Då, kom jag hit! Detta var ungefär 30 år sen, då var det en salladsbar. Jag frågade om han ville sälja lokalen och det ville han! 

De första åren räckte inkomsten från butiken inte till hyran, utan Davood fick ha ett heltidsjobb vid sidan av.

– Min fru kunde handha butiken tills jag var färdig på jobbet. Jag bytte av henne vid tre på eftermiddagen och kunde sitta med arbete till 24-02 på natten. Efter sju år sade jag upp mig och kunde ha butiken på heltid! 

Nu tittar han ner på sina händer. Varsamt väljer han orden. 

– Ibland känner man ett utanförskap. Men är man envis, och vill komma in i samhället så går det! Det krävs tid och tålamod. 

“Jag ser deras tårar, glädje. Att jag får hjälpa till. Det gör mig lycklig!”

Stolt pekar han ut en lampa som ligger en bit in i butiken.

– Damen som äger den har ärvt den av sin mor. Den hade legat trasig och oanvänd i minst 15 år. Hon kunde inte hitta någon som kunde fixa den. Jag gjorde klart den igår kväll. Nu ska jag ringa henne och säga att den är färdig! Eller den där terrinen som står bakom dig. Det var en dam som fick den i bröllopspresent av sin man. Foten var trasig och nu är den som ny! 

När jag lagar ett föremål för en kund, som har haft den i släkten och de kommer för att hämta sin ägodel. Jag ser deras tårar, glädje. Att jag får hjälpa till. Det gör mig lycklig! 

När han jobbar så tappar han känslan för tid. Tiden står stilla. 

– Varje föremål är unikt. Ibland händer det att man stöter på problem och det tar fem gånger längre tid än planerat. Jag tar inte extra betalt utan ger det pris vi först kom överens om. Om man bara tänker pengar, tycker jag att man får välja en annan bransch. 

Han menar att yrket som konservator handlar om att bevara historia, om relationer och att ge glädje. 

– Du ser att jag har mycket möbler. Jag har köpt in dem defekta. Gör sedan i ordning dem och lämnar till Stockholms auktionsverk. Varje vecka lagar jag ca 3-4 möbler. Du ser den här skänken. När den först kom var benen av och dörrarna hängde. Den kostade 400 kr. Lagad och med gustavianska detaljer går den på bud. 

Han trivs i Vasastan och kan inte tänka sig att flytta.

– Egentligen behöver jag inte ha den här butiken och betala 15 000 i hyra. Men jag vill njuta av Vasaparken, av folk som kommer hit, alla möten. Jag vill känna att jag kan hjälpa andra! 

Nu är jag 69 år och borde vara pensionär, men jag vill fortsätta jobba så länge jag kan!

 

Text: Johanna Leora Eriksson 

Foto: Josefin Magnusson