Stockholms konsertlokaler har blivit mina nya stammishak.

I slutet av oktober när jag befann mig i Slaktkyrkans lokaler, som ligger i det så ultragentrifierade Slakthusområdet i Stockholm, för att se äventyrsrockarna i bandet Hällas slog det mig: Jag är här för säkert tionde gången. Fem månader tidigare bevittnade jag hardcoregrabbarna från Kentucky i bandet Knocked Loose få samma lokal att fullkomligen brisera i ett svettigt moshpitkaos. Inte kort efter Hällaskonserten befann jag mig återigen i Slaktkyrkans lokaler för att se fuzzrockarna från Norrköping, i det nu så mera cementerade bandet Skraeckoedlan. 

Jag kan enkelt konstatera att jag inom loppet av fem månader har besökt samma lokal tre gånger. Nu är givetvis inte Slaktkyrkan Stockholms enda konsertlokal men definitivt en av de bättre. Framför allt när det kommer till bokningar av artister och band som är relevanta för samtiden. Slaktkyrkan står självklart inte ensamma utan har gott sällskap av bland annat Debaser Strand. Den har jag säkert besökt lika många gånger som Slaktkyrkan, om inte fler. 

Vad som började som en grannfejd mellan surdegscopywriters och Kägelbanans ljudnivå nedanför Mosebacke har utvecklats till en epidemi. Debaser Medis blev bibliotek, Kraken revs och likaså Nobelberget. Listan kan göras lång av konsertlokaler i Stockholm som lagts ner eller rivits pga. Stockholms oförstående sätt att bygga bostäder. Även stadens fullkomliga hänsynslöshet till kulturliv, framför allt till konsertlokaler. Både Debaser och Slaktkyrkan börjar bli mina stammishak. Inte för att jag så villigt vill pröjsa sextiofem spänn för en öl utan snarare att jag ständigt befinner mig i dessa lokaler varje gång jag är på konsert. 

Ett lyxproblem må tyckas. Att ständigt studsa som kulan i ett flipperspel mellan Hornstull och Slakthusområdet för att gunga med i rytmer, köpa bandtröjor och ta en och annan pilsner. Entusiasmen börjar dock tryta när det gång på gång uppdagas att det är antingen Debaser eller Slaktkyrkans scen jag ska få se mina favoritband på. Räcker det inte att lokala syltor ute i min förort eller sunkhaken kring Fridhemsplan får bli mina stammishak? Alla mina besök på dessa två konsertlokaler petar snart ner Kungsholmens krogar från topplaceringen på min lista över de mest besökta ölkranarna. Konsertupplevelser ska vara något utöver det vanliga i vår vardag. Dem ska inte vara jämbördiga med tisdagsölen nere på puben.  

Både Slaktkyrkan och Debaser är två fantastiska lokaler. Skulle dessa hotas av att läggas ner och rivas lovar jag er att jag är först att kedja fast mig i dörrarna. Allt för att förhindra grävskopans nådastöt som ska avliva min kära konsertlokal likt en golden retriver med en för långt gången höftledsdysplasi.  

Snälla Stockholm, ge mig fler konsertlokaler där jag inte behöver bli igenkänd av personalen i garderoben eller där bartendern frågar om jag ska ha det vanliga. 

 

 

 

 

Krönikör: David Johansson